Idag har det varit den årliga Lilla Julafton hos mormor och "morfar". Det var första året utan Moa och mormor, det kändes lite konstigt att vara där utan dem. Fast det var en mysig kväll i alla fall. Allt började så bra, vi åt, drack och skrattade tillsammans. Sen efter ett par glas för mycket blev morfar full som alltid, han blir så söt när han är full. Han berättar alltid en massa olika historier som man egentligen inte fattar någonting av utan sitter mest och nickar och skrattar med. Men nu när mormor har gott bort så började han prata om det. Hur mycket han saknar henne och hur mycket hon betydde för honom, bara det gjorde en tårögd. Sen började det, han sa åt mig att komma och sätta mig bredvid honom så det gjorde jag. Han tog min hand och började berätta.
- Den här underbara damen här, det var verkligen Kerstins favorit barnbarn. Hon älskade verkligen Nicole över allt annat, hela tiden berättade hon för mig hur mycket hon älskade Nicole.
Ooh, vet ni hur svårt det var att hålla tillbaka tårarna eller! Resten av kvällen satt vi där bredvid varandra, morfar och jag och höll varandra i händerna. Han slutade aldrig berätta, vissa saker sa han om och om igen, men nästan hela tiden kom det något nytt och allt var om hur mycket han och mormor verkligen älskar mig. Det var helt sjuukt jobbigt att lyssna på och jag ville bara springa stor tjutande därifrån, men jag kunde inte skulle kännas lite elakt. Vi satt där i timmar, och vi pratade om Thailand och alla våra minnen med mormor och hur mycket vi tre har gått igenom. Jag har nästan varit hos dem 1 helg varje månad i 15 år. Och mormor jobbade i Vällingby så nästan varje dag efter skolan åkte jag till henne och bara sa hej. Jag kunde sitta där på hennes kontor och plugga eller bara vara. Vi kunde sitta där i varsin ende av rummet, hon jobbade och jag pluggade, men att bara vara med varandra och umgås var det viktigaste för oss. Sen när hon slutade jobbet så tog vi en fika och pratade om ALLT, killar, skolan, kompisar ALLT! Min mormor var trots allt min bästavän. Men nu börjar klockan bli mycket och jag ska upp ganska tidigt i morgon bitti för jag ska till mormors grav klockan tolv med hela familjen. Det är så att imorgon är det ett år sen mormor gick bort, shit vad tiden har gott snabbt.
Kram Nicole